Jag är sjuk. För ovanlighetens skull är jag sjuk "på riktigt". Med feber och halsont och sånt. Igår fick jag ont i bröstet med och svårt att andas, då blev jag lite orolig att jag skulle ha fått grissjukan. Speciellt eftersom penicillinet jag har fått hjälper ganska dåligt. Men jag vaknade ju idag iallfall, så dog gjorde jag ju inte.

Jag som redan tänkt ut en plan. Om jag dör vill jag att Marina tar Cerberus, eller ser till att han får ett bra hem om hon inte orkar med tre. Cerberus är det finaste jag har. Carmis har det bra hos husse Jonas. Jag vet att hon skulle få det bra.

Som vanligt slits jag emellan styrka - jag klarar allt och det ensam, och förtvivlan - jag orkar inte mer och nu försvinner jag. Jag skrämmer mig själv genom att planera detaljer som ovan. Och genom känslan av att faktiskt inte orka.

Det mest frustrerande är allas oförstående. Det spelar ingen roll hur väl jag lär känna mig själv, hur många förklaringar jag kan komma med och hur öppen jag försöker vara. Folk bara nickar och hummar och ler och dom förstår bara inte. Dom förstår inte känslorna. Dom förstår inte allvaret. "Det är jobbigt för mig också, men..." Jobbigt? För mig är det inte jobbigt. För mig står livet dagligen på spel. För mig saknas vetskapen om en morgondag. För mig så drunknar jag i Det Stora Svarta Hål varje, jäkla dag.

Ibland önskar jag nästan att jag saknade en arm istället. Att min skolios var hundra gånger värre så att det syntes. Eller att det var något annat fysiskt fel. Fysiska fel syns. Folk förstår sig på det. Då blir dom allvarliga och försöker hjälpa och underlätta och göra sitt bästa för att leva sig in i situationen. Men om jag säger att jag dör varje gång jag blir lämnad så ler dom bara och konstaterar "Du dör ju inte alls gumman". Eftersom min fysiska kropp finns kvar så ser dom ju lögnen i det hela. Kroppen finns där alltså lever jag. Men för mig är inte min kropp mitt jag. Så jag dör visst. Om och om igen. Av alla möjliga orsaker. Bit för bit. Jag har ont så jag vill skrika. "Och jag blir ju inte ens lämnad".

Många gånger tänker jag tanken att jag borde avsluta min kropps liv också. Bara för att bevisa hur ont jag har. För att bevisa att jag visst dör. För att motbevisa alla andra. Är kroppen det enda ni ser så skall den också dö. För vad är egentligen poängen att gå runt här och slåss med sig själv helt ensam. Inte en enda själ har jag funnit som förstår. Som faktiskt verkligen förstår. Många är förstående - på sitt sätt - men inte en enda förstår. Inte en enda känner likadant. Och jag är bara konstig.

Vad är det för liv att leva egentligen? Att vakna varje morgon och behöva hålla de människor jag uppskattar mest på avstånd. Iskall. För släpper jag in dom ens lite så skadar det mig och bara mig. Släpper jag in dom så dör jag. Och det är det ju ingen som tror på. Vad är det för liv att leva att alltid känna sig ensam. Att ha sin hund som enda glädjeämne. Att själv konstant behöva tampas med förtvivlan och som enda motsats bli kall och avstängd. Är det värt det? Är det värt att fundera ut avslut i hemlighet? Att le och bete sig som vanligt och lura alla samtidigt som jag vet att ikväll lämnar jag hunden hos grannen och tar mig till den stora bron. Jag kan inte känna det. Jag kan inte förstå värdet i att alltid ha ont, både av mitt eget liv och av dagliga intryck från tv och nyheter och forum och allt.

Jag säger att jag inte orkar och jag menar det. Ska det enda sättet att få andra att förstå verkligen vara att ta död på den här fysiska kroppen? Det vore ju egentligen synd - det är med hjälp av den jag kan uträtta stora saker i världen. Men jag orkar inte tampas hela tiden. Jag orkar inte känna mig konstant ensam. Jag orkar inte vara ensam.

Jag orkar inte alltid jobba med mig själv utan att det ger något annat tillbaka än onda minnen och mer frustration över hur fel jag är programmerad.

Jag gör det inte.

Jag.
Orkar.
Inte.