En människa är försvunnen. En person jag inte ens känner. Vi har träffats två-tre gånger bara, men då gjordes det stort intryck på mig. Av någon anledning. Det var vänlighet och ärlighet. Nu är personen borta. Utan ett ord. Och jag oroar mig lika mycket som vännerna. Trots att jag inte känner. Trots att jag inte kan säga att vi känt varandra si och så länge. Det finns så många människor där ute som mår dåligt att det gör ont i mitt hjärta. Om dom bara sade något. Om dom kom till mig så skulle jag försöka hjälpa. Överallt finns människor med ärrade armar och ben och själar. Överallt finns ett påklistrat leende i försök att hålla sig kvar i verkligheten. Det är inte falskt. Det är bara inte hela sanningen. Jag vet, för jag är själv där så ofta. Jag önskar bara att jag kunde hjälpa. Att dom kunde förstå att det alltid finns någon som bryr sig. Och att det finns en annan väg att gå. Att det finns ett ljus på andra sidan. Det är sorg i mitt hjärta.