Stoppa mig Juni
Det är tårar Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna, Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna, Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Gå iväg. Håll dig borta! Kom tillbaka! Håll om mig! Släpp mig! Försvinn! Kom aldrig mer tillbaka! Stanna hos mig. För evigt.
Hela mitt liv har jag levt i fotspåren av min far. Jag har vandrat och vandrat, och trott att jag gått min egen väg när jag i själva verket bara trampat runt i de spår han bulldozrat fram åt sina barn. Jag har vetat att saker har satt sina spår. Jag har vetat att ett sådant liv sätter sina spår. Men aldrig har jag väl kunnat tro att det faktiskt finns med mig i allt jag gör. I alla dom där småsakerna. Som att jag alltid är på min vakt. Att jag alltid är orolig. Att jag inte törs lite på någon helt och fullt ut. Att jag alltid förväntar mig det värsta. Att jag inte tål att bli berörd hur som helst. Att jag blir stel och kall och låst inuti mig själv.
Idag pratade vi om min rädsla att bli ensam. Min rädsla att människor i min omgivning skall vakna och se vem jag är, och se hur bra alla andra är. Och att jag kommer stå ensam kvar. Så istället spejar jag över axeln. På mig själv och andra. Registrerar, memorerar, bearbetar. Hur ska man vara? Vem ska man vara? Hur ska man bete sig? Och det enda det resulterar i är att jag inser att jag inte kan vara det. Jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vi pratade också om varför jag har så svårt att komma hem. Eller att någon annan kommer hem. Jag har då och då fått kritik för att jag plötsligt är en annan. Man kan ha pratat på telefonen eller msn bara en liten, liten stund innan. Jag kan ha varit på strålande humör och bubblat på om allt möjligt. Men så fort någon ska komma in genom dörren... Eller så fort jag själv ska kliva en genom dörren.. Då låser jag mig. Vet inte hur jag ska bete mig. Allt blir plötsligt främmande och jag känner inte längre igen mig. All fokus läggs på vad jag håller på med för stunden och all energi går till att hålla samman mig. Att inte falla i sär. Att inte gå sönder. Att inte dö.
Jag har aldrig förstått riktigt varför jag gör så. Jag har trott att det bara är ytterligare en av mina humörsvägningar. Men nu när jag tänkte efter så byter jag inte humör. Jag blir inte arg eller upprörd. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig.
Hon hade bra spekulationer kring det idag, och återvände till det många gånger. Rädsla, säger hon. Dörren är nyckeln. Att aldrig veta vad som väntar. Att aldrig veta vilken av sina personligheter personen som kommer in har idag. I alla år var jag tvungen att invänta signaler. Att läsa av vad som gällde. Att tyst avvakta tills vidare tecken getts för vad som var okej eller inte okej för dagen. Varje eviga dag. Många gånger om dagen. Jag gör likadant ännu. Även fast jag känner personen utan och innan så använder jag samma funktion som för länge sedan präntades in i mig. Jag sluter mig, stänger av mig och inväntar vidare signaler. Problemet är bara att min slutenhet och hårdhet snarare skapar andras ilska eller ledsenhet. Det som egentligen inte fanns där finns nu plötsligt, och undermedvetet får jag vatten på min kvarn.
Men hur gör man? Hur slutar man upprepa mönster som är så inpräntade i en att man gör det utan att tänka? Utan att förstå? Jag vet att personen inte vill mig illa. Jag vet att det inte är min far. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att akta mig. Men vad hjälper det när det är en funktion som sitter så djupt att jag inte kan rå på den?
Och det mest skrämmande av allt.. Vem är jag egentligen? Vem är jag den dag jag inte längre använder mig av skyddsmekanismer utan att veta om det? Vem är jag den dag jag inte längre räds människor, inte längre oroar mig för att förlora alla som står mig nära? Finns jag utan allt det? Finns det något kvar av mig? Är jag någonting under alla mina rädslor och farhågor? Och kommer jag någonsin nå dit?
Jag är så trött på att behöva förklara varenda konstig handling jag gör. Jag är så trött på att behöva hänvisa till att jag har svårt för det pga saker som hände mig för hundra år sedan. Det är klart det låter löjligt i andras öron. Jag skyller ifrån mig. Jag skapar det i onödan. Gör jag kanske det? Kanske borde jag ha kunnat släppa allt sånt här för länge sedan?
Ytterligare en rädsla. Vad spelar det för roll hur någon annan uppfattar mig? Jag vet inte. Men det gör det.
Varför kan jag inte bara få vara fri?
Saga om en sten
Kalla, blöta, äckliga läppar mot mitt ansikte. Fumlande händer mot min kropp. Kläder som dras av. Isande kyla rakt igenom kroppen. Obeskrivlig värk, obeskrivlig känsla, obeskrivligt ont. Plötslig smärta. Det skär.
Jag stänger av.
Blundar.
Hör inget. Vill inte höra.
Ser inget. Vill inte se.
Känner inget.
Död.
Ensam kvar i sängen. Trosor halft neddragna. Vill dra upp dom. Ta på mig. Skyla mig. Men jag kan inte. Orkar inte. Meningslöst. Allt är förgäves. Ligger framtsupa på mage, försöker skydda vad alla vill åt. Vet att det inte hjälper men instinkten ber mig göra så ändå. Rör mig inte. Kan inte. Vill inte. Orkar inte.
För alltid ärrad.
Hatar.
Livet.
Aldrig mer.
Jag stänger av.
Blundar.
Hör inget. Vill inte höra.
Ser inget. Vill inte se.
Känner inget.
Död.
Ensam kvar i sängen. Trosor halft neddragna. Vill dra upp dom. Ta på mig. Skyla mig. Men jag kan inte. Orkar inte. Meningslöst. Allt är förgäves. Ligger framtsupa på mage, försöker skydda vad alla vill åt. Vet att det inte hjälper men instinkten ber mig göra så ändå. Rör mig inte. Kan inte. Vill inte. Orkar inte.
För alltid ärrad.
Hatar.
Livet.
Aldrig mer.
"Och allt ska fortsätta att påminna om dig
Tills städerna en dag har tröttnat på ditt namn
En sista värk ska du värkas ut ur mig
Lika onåbar som siffrors samband
Och ditt ansikte ska ristas om
Till att bli något nytt
Stavat svart och inte rött
Mina nervtrådar ska kopplas om
Dras förbi, lära sig
Att ditt hjärta föddes dött
Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut
Jag vill bara vara sorg för dig
En oförmågans tagg
Som tystnaden lämnat
Och ingenting ska stelna i ett vackert ärr
Bara en dag
Ska du upphöra kännas
Och jag är lika rädd för sommaren
Som jag var efter det
Att min tid hade gått ut
Varje vattenyta kan ditt namn
Och de ska ropa det
Tills all skönhet tagit slut
Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut"
Aldrig mer.
Alltid mer.
För evigt.
Ordlös
Det är fredag idag. Jag borde ha varit hos psykologen men eftersom det var klämdag var hon ledig och jag har istället suttit med min uppsatspartner och försökt få vår B-uppsats klar inför oppositionen. Det är på sätt och vis bra. Jag tvingas fokusera på något annat. Jag har alltid haft en slags av- och påknapp. Inte så att jag kunnat använda mig av den helt och hållet efter eget tycke. Snarare har funktionen aktiverats i andra människors närhet. Och så är det fortfarande. Så länge jag är ensam eller får ha musik i hörlurarna när jag befinner mig bland människor så kan jag hålla mig kvar i min egen lilla värld. Mina tankar går att hålla ihop, jag kan fokusera på vad jag känner och tänker och tycker. Men så fort jag tar av mig lurarna är det som att hela världen rusar ikapp mig och hamnar alldeles för nära. Alldeles, alldeles för nära. Då kan jag inte längre hålla fast vid tankevärlden. Jag förvandlas till någon annan. Någon som måste skriva färdigt en uppsats. Någon som är mindre än alla andra. Någon som inte varit med om det jag har varit med om. Allt i mitt inuti blir plötsligt väldigt långt borta. Och det är ibland praktiskt. Det gör att jag behåller förankring i verkligheten.
Att kunna skärma av verkligheten genom att stänga ute världen med hjälp av musik, eller en bok, eller bara att fokusera på något speciellt är något jag alltid har kunnat. Det har varit en livsnödvändighet. Men det har även varit nödvändigt att koppla bort allt det onda när jag väl skulle ut i verkligheten utanför huset. I skolan. Hos kompisar. På träningen. Jag var ju tvungen att stänga av vetskapen av vad som väntade hemma. Hur hade jag annars någonsin kunnat återvända? Hur hade jag annars kunnat behålla mig själv mentalt frisk. (Jaja, mer eller mindre då.)
Ikväll är jag trött. Väldigt trött. Intensivt plugg. Många tankar. Många frågor. Inget psykologbesök. Inget utrymme för ventilation och att lätta på tanketrycket lite. Bara en massa oförstående, egoistiska tankar runt omkring. Alla utgår från sig själva, så även jag. Kanske jag mer än någon. Men jag måste. Jag måste rädda mig självkänsla. Jag måste återställa den, hela mig själv och ta mig vidare. Jag hatar att en beröring kan påminna mig om äckelsaker. Jag hatar att vara spänd större delen av min vakna tid. Jag hatar att behöva hålla ihop mig så starkt att jag knappt kan yppa ett ord, för att ändå enbart med nöd och näppe ta mig igenom dagen.
Tillåt mig att känna, sjunger tjejen i mina lurar.
Tillåt mig att känna.
Men jag vill bara stänga av.
Äckliga, äckliga människor. Jag är så trött på att vara fast i den här världen där så få förstår. Alla klampar på i sin egen takt. Deras sanning är den sanna, deras känslor är dom rätta och när hela min själ fullkomligt skriker efter förståelse möts man bara av hårt. Ord tycks vara det enda som fungerar, och knappt ens det. Men jag har dom inte. Jag vet inte hur man gör. För mig är inte talet det språk jag använder främst. Men man måste det. Man måste lära sig. Man måste passa in. Måste göra rätt. Annars är man fel.
Jag är fel.
Trött och tyst och fel.
Så jag ger upp nu. Varför ska jag ständigt vara den som måste bege mig in i människornas värld? Jag passar uppenbarligen inte in där, så varför ska jag fortsätta försöka? Varför kan ingen annan rätta sig efter hur jag fungerar istället, varför är det jag som är fel och ska lära mig att fungera som alla andra? Varför är det inte alla andra det är fel på och jag som har hyffsad förankring i mig själv? Jag tycks ha betydligt större självkännedom än många andra, ändå är det jag som ska passas in i ledet.
Jag förstår inte.
Så jag ger upp nu.
Allt är över nu.
Att kunna skärma av verkligheten genom att stänga ute världen med hjälp av musik, eller en bok, eller bara att fokusera på något speciellt är något jag alltid har kunnat. Det har varit en livsnödvändighet. Men det har även varit nödvändigt att koppla bort allt det onda när jag väl skulle ut i verkligheten utanför huset. I skolan. Hos kompisar. På träningen. Jag var ju tvungen att stänga av vetskapen av vad som väntade hemma. Hur hade jag annars någonsin kunnat återvända? Hur hade jag annars kunnat behålla mig själv mentalt frisk. (Jaja, mer eller mindre då.)
Ikväll är jag trött. Väldigt trött. Intensivt plugg. Många tankar. Många frågor. Inget psykologbesök. Inget utrymme för ventilation och att lätta på tanketrycket lite. Bara en massa oförstående, egoistiska tankar runt omkring. Alla utgår från sig själva, så även jag. Kanske jag mer än någon. Men jag måste. Jag måste rädda mig självkänsla. Jag måste återställa den, hela mig själv och ta mig vidare. Jag hatar att en beröring kan påminna mig om äckelsaker. Jag hatar att vara spänd större delen av min vakna tid. Jag hatar att behöva hålla ihop mig så starkt att jag knappt kan yppa ett ord, för att ändå enbart med nöd och näppe ta mig igenom dagen.
Tillåt mig att känna, sjunger tjejen i mina lurar.
Tillåt mig att känna.
Men jag vill bara stänga av.
Äckliga, äckliga människor. Jag är så trött på att vara fast i den här världen där så få förstår. Alla klampar på i sin egen takt. Deras sanning är den sanna, deras känslor är dom rätta och när hela min själ fullkomligt skriker efter förståelse möts man bara av hårt. Ord tycks vara det enda som fungerar, och knappt ens det. Men jag har dom inte. Jag vet inte hur man gör. För mig är inte talet det språk jag använder främst. Men man måste det. Man måste lära sig. Man måste passa in. Måste göra rätt. Annars är man fel.
Jag är fel.
Trött och tyst och fel.
Så jag ger upp nu. Varför ska jag ständigt vara den som måste bege mig in i människornas värld? Jag passar uppenbarligen inte in där, så varför ska jag fortsätta försöka? Varför kan ingen annan rätta sig efter hur jag fungerar istället, varför är det jag som är fel och ska lära mig att fungera som alla andra? Varför är det inte alla andra det är fel på och jag som har hyffsad förankring i mig själv? Jag tycks ha betydligt större självkännedom än många andra, ändå är det jag som ska passas in i ledet.
Jag förstår inte.
Så jag ger upp nu.
Allt är över nu.
Grattis Norge
Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om eurovision songcontest, men eftersom jag är oförmögen att samla tankarna på det minsta djupare plan så gör jag det ändå.
Jag brukar kika på finalen om jag har möjlighet. Det är onekligen inte musik som jag själv skulle köpa och ha hemma i hyllan, men av någon anledning har jag alltid uppskattat musik oavsett vilken genre. När vi var små fick vi ibland ha musik på på gymnastiklektionen i skolan och jag påverkades alltid väldigt mycket av detta. Jag fick energi. Jag blev glad. Jag orkade mer. Oavsett vad det var som strömmade ur högtalarna. Det sitter fortfarande i och jag kan finna bra saker även i väldigt dålig musik. En ljudslinga, en basgång, någon som verkligen kan sjunga osv.
Hur som helst. Norge vann. Jag hade inte hört några låtar tidigare så alla låtar var lika nya för mig, och när jag hörde Norges låt förstod jag inte riktigt vad det var som var så speciellt med den. Däremot imponerades jag över att killen faktiskt hade skrivit både text och musik själv. Och gick och vann. Med rekordmånga röster. Över alla gamla schlagerrävar och allt vad som nu är involverade i tillkomsten av övriga låtar. Imponerande ju.
Estland. Fiiint.
Ryssland. Något med refrängen är det som tilltalar mig. Och lite mer mot slutet.
Filmen som visades i bakgrunden när hon uppträdde var dock
lite speciellt.. Minst sagt.. Heh.
Jag brukar kika på finalen om jag har möjlighet. Det är onekligen inte musik som jag själv skulle köpa och ha hemma i hyllan, men av någon anledning har jag alltid uppskattat musik oavsett vilken genre. När vi var små fick vi ibland ha musik på på gymnastiklektionen i skolan och jag påverkades alltid väldigt mycket av detta. Jag fick energi. Jag blev glad. Jag orkade mer. Oavsett vad det var som strömmade ur högtalarna. Det sitter fortfarande i och jag kan finna bra saker även i väldigt dålig musik. En ljudslinga, en basgång, någon som verkligen kan sjunga osv.
Hur som helst. Norge vann. Jag hade inte hört några låtar tidigare så alla låtar var lika nya för mig, och när jag hörde Norges låt förstod jag inte riktigt vad det var som var så speciellt med den. Däremot imponerades jag över att killen faktiskt hade skrivit både text och musik själv. Och gick och vann. Med rekordmånga röster. Över alla gamla schlagerrävar och allt vad som nu är involverade i tillkomsten av övriga låtar. Imponerande ju.
Och när man hört den några gånger, visst svänger det. Och man hör att han kan sjunga när han tar i. Plus att jag gillar texten, den är fin. Efter att ha läst lite i forum där jag vanligtvis hänger så blir tydligen många lite till sig i trasorna av stackarn som sjunger med. Det förstod jag inte heller. Han är inte särskilt snygg i mina ögon. Men någon viss utstrålning har han ändå. Kanske är det den genuina glädjen som skiner igenom när han sjunger? Jag vet inte. Men lite glad blir jag ändå allt.
För övrigt är det nog tur att det inte är jag som bestämmer vem som vinner. Jag hade kunnat rösta på Tyskland (vad i hela friden tänkte dom när dom tog en sliskig karl, satte på honom en uppknäppt skjorta och.. glittriga silverbyxor!?) bara för att Dita von Teese var med. Men mina favoriter var ändå Estland och Ryssland.
För övrigt är det nog tur att det inte är jag som bestämmer vem som vinner. Jag hade kunnat rösta på Tyskland (vad i hela friden tänkte dom när dom tog en sliskig karl, satte på honom en uppknäppt skjorta och.. glittriga silverbyxor!?) bara för att Dita von Teese var med. Men mina favoriter var ändå Estland och Ryssland.
Estland. Fiiint.
Ryssland. Något med refrängen är det som tilltalar mig. Och lite mer mot slutet.
Filmen som visades i bakgrunden när hon uppträdde var dock
lite speciellt.. Minst sagt.. Heh.
Japp, där var mitt inslag i schlagerdebatten som säkert förekommer men som jag missar helt eftersom jag sällan läser dagstidningar. Nu ska jag tina köttbullar och gå och träna Cerberus i slottskogen så småningom.
Att koka sin egen soppa
det är som jag burit en förbannelse
ibland med ryggen rak
ibland med både hopp och tro
men det är ändå samma sak
jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost
från fönstret ser jag tidens tand
kedjor komma och gå
ingen är del av den här trenden
alla bara hälsar på
---------
jag har köpt så kalla saker
jag har gått den kalla gatan ner
nu har jag frusit allt för länge
jag ska inte vara kall nåt mer
har du sett nån i ögonen
jag hittar inte dit
jag kan inte reglerna i spelet
men du får gärna komma hit
nu smakar jag försiktigt
skiljer varmt ifrån kallt
jag måste lära mig från grunden
jag måste omvärdera allt
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med
imorse hängde man Saddam i ett rep
jag har ingen skuld i det
Jag lyssnar på orden. Undrar om han har varit där han med? Har han också trasslat in sig så i sina tankar och känslor att han plötsligt hamnat någon annanstans än där han velat vara? Som jag. Jag kokade en soppa som jag inte ville ha. Jag gjorde saker som inte var jag. Men vem är jag egentligen? Inte den personen iallafall - det vet jag.
Jag har tänkt så mycket. Antagligen förändrats en del också. Inte synbart, men inuti. Jag har alltid tänkt. Men nu har jag lyckats få några pusselbitar på plats och jag förstår också. Inte allt, men lite. Lite på vägen.
Jag fick härskna ingredienser tilldelat mig. Jag visste om det men jag satte ändå fart att tillreda dem. Kanske, kanske kunde jag få det att bli bra ändå. Kanske kunde jag trolla. Så jag vispade och snurrade och hamnade någon helt annanstans än jag ville vara. Men varför? För att jag fick dåliga ingredienser? Ja, delvis. Men det var ingen annan som tvingade mig att faktiskt använda det. Det var bara jag. Jag och ingen annan.
Tidigare har jag förstått hur jag om och om igen tog min mors plats i tillvaron, medan män i mitt liv fick fylla pappas funktion. Det enda sättet, den enda sanningen jag kände till. Precis som det skulle vara trodde jag. Jag har i efterhand förstått detta. Jag har pratat om det med min psykolog. Men jag har inte riktigt känt det. Jag har inte fullt ut tagit det till mig.
I samma veva har vi också kunnat prata om mitt värde. Hur jag känner att jag inte har något värde inför andra. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Vad jag än säger. Hur jag än beter mig. Jag är aldrig tillräcklig. Jag är aldrig värt något. En paradox till detta är dock att jag alltid tar på mig ansvar för andras reaktioner. Jag vill aldrig trampa någon på tårna. Jag vänder och vrider och försöker förstå vad "rätt" sak att säga är. Vad den andra vill höra av mig. Till och med i skolan har jag sådan respekt för klasskompisar att jag inte gärna vill ta exempel från egna erfarenheter då jag inte vill att någon ska bli obekväm. Antingen över vad jag varit med om eller för att man aldrig vet vad andra har i sitt bagage. Men hur kan det spela andra någon roll vad jag säger och gör när jag inte har något värde?
Pling!
En dag trillade polletten vackert ned.
Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad för soppa man kokar. Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad man säger, tänker eller gör. Utan värde kan man inte påverka. Utan värde har mina handlingar ingen effekt. Man kan inte påverka, man kan inte göra någon glad, man kan inte göra någon ledsen, man kan inte såras. För att såra någon måste man ha makt över någon annan. För att ha makt över någon måste man ha ett värde. Det har inte jag, alltså kan jag inte såras. Jag kan inte påverka. Jag kan bara vara. Existera. Nollad. Ett ingenting. En tomhet. Ett jag.
Och plötsligt förstod jag hur jag kunde hamna där jag var. Jag förstod hur jag måste lära om. Hur jag måste börja från början. Det är förklaringar, inte ursäkter. Jag har tänkt tankarna förut, och intellektuellt har jag förstått. Jag hör vad folk säger när dom säger vad jag har för betydelse. Jag hör vad dom säger när dom säger att dom har ont. Jag förstår det rent intellektuellt. Jag förstår ordens innebörd. Men samtidigt förstår jag inte. Känslomässigt har jag inte hängt med. Känslomässigt har jag inte förstått.
Men nu gör jag det.
Nu förstår jag.
Pling.
It´s a heartache
Såg nyss ett reportage på nyheterna om ett projekt som nyss startat. Göteborgs stad, Faktum, Räddningsmissionen och Stadsmissionen har gått ihop och gjort en kvällskurs för hemlösa. I datoranvändande. Dom hade första gången fått lära sig att göra en egen mapp att spara sina saker i. Det var stort för dom.
Och mitt hjärta värker.
Och mitt hjärta värker.
Kevlarsjäl
Jag är så trött nu. Alldeles för trött. Dagarna går ut på att hålla samman. Hålla ihop. All tejp som är lindad varv på varv runt min kropp gör det svårt att röra sig, men det är inget som tycks synas för andra. Alla de spruckna, söndriga delarna är på väg att rämna men runt omkring mig traskar alla på som vanligt. Sakta rör jag mig framåt. Allt känns som oövervinnerliga projekt och jag blir matt av bara tanken. Ta mig ur sängen. Gå på föreläsning. Läsa litteraturen. Aktivera hundarna. Öppna posten. Svara på mail. Allt är för stort för att jag inte ens ska orka försöka.
Jag betraktar folk i min närhet. Jag ser saker som folk tror att jag inte ser. Faktum är att jag misstänker att dom inte ens sett det själva. Outtalade ord är som sylvassa knivar i luften och jag skär mig sönder och samman där jag famlar i mörkret. Det finns ingenting längre. Det finns ingenting där. Bara vassa knivar. Och blod. Mitt blod.
Motvilligt sitter jag i min egen tystnad och känner hur jag blir mer och mer introvert. Jag har aldrig haft lätt för att prata och det tycks inte bli bättre med tiden. Tystnadorden och tankemeningarna når inte fram. Istället studsar dom mot kalla, hårda väggar och slår tillbaka till mig. Det är inte längre någon idé att försöka.
Och jag vet.
Mer än ni tror vet jag.
När tröttheten och olusten tar överhand lägger jag mig. Jag låter mörkret och sömnen ta överhand och låter mig svepas med i blodiga mardrömmar om mörker och död. Men vad gör det när vakenheten är lika blodig den.
Att ickeord kan vara så hårda.
Det visste jag faktiskt inte.
Och Döden är nära.
Vår - liten uppdatering
Det är vår nu. Som vanligt snurrar och surrar det i huvudet på mig och jag har aldrig ro nog att sätta mig och skriva ner lite av det. Varför lägger man glasbitar i kyckling t.ex? Sicken idioti. Om det nu är djurrättsaktivister är det verkligen sjukt korkat, för nu får ännu fler djur sätta livet till för att komma ikapp med allt det dom har behövt dra tillbaka. Puckade mongon. Det är därför jag inte går med i sådana föreningar, deras metoder är så sjukt oproduktiva i längden. Och framför allt sällan försvarbara. Jag hoppas dock att det bara är något medelrikspucko som tycker att förtörelse är skoj. Eller nåt.
Sommartid är bra. Jag känner hur mer och mer energi kommer tillbaka. Jag är galet ljusstyrd och orkar så mycket mer nu när det är ljust längre. Att solen dessutom behagar visa sig allt oftare gör också sitt. För att inte tala om knopparna som börjar komma på träden för att meddela att sommaren snart är här. Underbart!
Idag har jag varit modig. Jag har trotsat min båtfobi och följde med Jonas och fotoklubben som har är med i till ostindiefararen Götheborg. När jag vaknade av klockan imårse mådde jag lite dåligt och hade som en svindelkänsla, men jag bestämde mig tillslut för att åka ändå. Jag vet att det egentligen är stora färjor och dylikt dom jag mår sämst av, och jag tycker ju att det är ett väldigt vackert skepp. Och det var rätt beslut, för det var verkligen jätteroligt! Två timmar hade dom ensamma med en guide och skeppet. Först fick vi lite information och se några minuters film om båtens resa till kina. Vilken stor grej det har varit, som vi svenskar inte haft en aning om. Folkfest till tusen! Jag fällde några tårar som jag alltid gör när jag blir rörd över något, och det blir jag när jag ser hur saker förenar människor.
Götheborg var verkligen jättefin. Det luktade tjära och farfar och farmors verkstad. Barndom helt enkelt. Farfar var med och byggde ett skepp som heter Sofia Linnea. Hon låg ofta utanför deras bryggor och jag minns dofterna så väl. Detta skeppet är såklart lite större, och en repliga av ostindiefararen som sjönk på 1700-talet. Även om dom såklart måste ha en del moderna saker inuti för att få färdas på de stora haven så var det ändå rätt häftigt att se. Och hon seglas ändå större delen av tiden på gammaldags vis.
Som vanligt när jag träffar människor som brinner för något så vill jag vara delaktig. Om jag inte var så rädd för havet och dessutom blir åksjuk så lätt så hade jag lätt velat följa med som volontär när dom ska iväg igen. Jag inser dock mina egna begränsningar och håller mig på torra land ett tag till. Heh.
Förra helgen var jag på lure coursing i det fina vårvädret, och Cerberus sprang två licenslopp. Han blev godkänd på båda och sprang verkligen jättefint. Och snabbt dessutom! Nu ska vi bara invänta hans 18-månadersdag och sedan hoppas på en träning efter det så att vi kan ta licensen och åka på tävlingar. Under tiden ska jag försöka klura ut något sätt att träna den sortens kondition på. Att trava honom är ju inte samma sak, han behöver springa kortare sträckor men verkligen ta i allt han kan. Häromdagen släppte jag honom på ett stort fält ute hos Jonas, han och Carmen busade som sjutton. Men han tar lite väl stora varv emellanåt och hörseln existerar inte då, så jag måste nog hålla mig till inhägnader.
Nåja. Nu ska jag läsa lite metodutveckling. Hoppas på lite mer skrivarinspiration en annan dag.
The Rainbow Bridge
Carmen börjar bli märkbart gammal nu, och det gör ont i mig att se. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Jag kan inte tänka mig att komma hem och veta att hon aldrig mer kommer komma skrattandes vid dörren. Hon börjar bli stel nu, och jag önskar jag hade råd med en beck on track-täcke iallafall. Jag ska verkligen försöka få ihop dom pengarna. Allt för min älskade prinsessa. Hon får glucosamin nu också, och vi hoppas att det hjälper. Hon är pigg och glad, men märkbart svagare i bakdelen. Det är jobbigt att se.
När jag är ute och går med henne så tänker jag på att hon kan dö när som helst. När jag är på väg hem blir jag orolig att något har hänt henne. Och om hon ligger väldigt stilla måste jag gå och titta så att hon fortfarande andas. Jag kan börja gråta när jag tänker så. Så jag gosar intensivt med hennes lena mjuka öron och jag pussar och pussar på hennes nos tills det blir rynkiga pussmärken på den. Jag går på långa promenader i vårsolen med henne och sitter på en parkbänk i solen. Jag försöker njuta av all tid med henne, men ändå snurrar dom andra tankarna.
Jag har sådan ångest. Jaja säger ni nu, när har den här tjejen inte ångest? Nej förvisso. Men jag får faktiskt ångest av tanken på hur Carmen hade det innan vi tog över henne. Jag får ångest av att jag inte tog henne tidigare. Att jag inte bara åkte och hämtade henne. Jag får ångest av att tänka på henne instängd i källaren. Eller av att hon blev inlåst i en skrubb när hon "misskötte" sig. Hur hon måste legat där i mörkret och väntat. Hon var inte rumsren sade dom. Hundar är sällan det när dom får gå ut en gång om dagen bara. Och då knappt längre än 20 meter.
Jag har ångest för allt sådant och det gör så ont att jag inte gjorde något tidigare.
Som vanligt räckte jag inte till och jag hatar det.
http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html
Jag tittar och jag gråter. Men jag vet att den dag hon försvinner är det bara en tidsfråga tills vi ses igen.
När jag är ute och går med henne så tänker jag på att hon kan dö när som helst. När jag är på väg hem blir jag orolig att något har hänt henne. Och om hon ligger väldigt stilla måste jag gå och titta så att hon fortfarande andas. Jag kan börja gråta när jag tänker så. Så jag gosar intensivt med hennes lena mjuka öron och jag pussar och pussar på hennes nos tills det blir rynkiga pussmärken på den. Jag går på långa promenader i vårsolen med henne och sitter på en parkbänk i solen. Jag försöker njuta av all tid med henne, men ändå snurrar dom andra tankarna.
Jag har sådan ångest. Jaja säger ni nu, när har den här tjejen inte ångest? Nej förvisso. Men jag får faktiskt ångest av tanken på hur Carmen hade det innan vi tog över henne. Jag får ångest av att jag inte tog henne tidigare. Att jag inte bara åkte och hämtade henne. Jag får ångest av att tänka på henne instängd i källaren. Eller av att hon blev inlåst i en skrubb när hon "misskötte" sig. Hur hon måste legat där i mörkret och väntat. Hon var inte rumsren sade dom. Hundar är sällan det när dom får gå ut en gång om dagen bara. Och då knappt längre än 20 meter.
Jag har ångest för allt sådant och det gör så ont att jag inte gjorde något tidigare.
Som vanligt räckte jag inte till och jag hatar det.
http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html
Jag tittar och jag gråter. Men jag vet att den dag hon försvinner är det bara en tidsfråga tills vi ses igen.
Tankar bara
Varför är det ofelbart så att när man verkligen, verkligen inte kan eller får skriva så kommer man på hur mycket som helst som man vill dela med sig av. Och sedan när man väl kan så är allt som bortblåst. Vad är det för elakt fenomen?
Nu är iallafall nästa tenta inlämnad. Jag har insett tjusningen i att skriva hemtentor. Eller inte i att skriva just tenta utan själva skrivadelen i det hela. Jag har ingen aning om jag egentligen svarar på frågeställningen och har fått med allt dom vill höra, men jag är en hejare på att ha en bra struktur, att vara pedagogisk och att formulera mig hyffsat bra. Så det så. Och just nu är jag ungefär 10 kg lättare än vad jag var när jag vaknade imårse, för nu har jag inte samma press på mig. Nu kan jag passa på att trimma Cebbe lite, att göra klart afghantidningen och att skriva ansökningar och sånt som jag behöver göra. Jay.
Igår när jag skulle hämta Cerberus på dagis klev det av en kille på samma hållplats. Han hade den där genomskinliga klisterlappen kvar på byxorna, ni vet den där som det står typ "32" på längs hela, eller vilken storlek det nu är. Det tyckte jag var lite skoj. Skönt att det inte bara är jag som är ivrig att få använda nya kläder.
Hoppas jag får tillfälle att använda min nya, söta sommarklänning snart med.
Nu är iallafall nästa tenta inlämnad. Jag har insett tjusningen i att skriva hemtentor. Eller inte i att skriva just tenta utan själva skrivadelen i det hela. Jag har ingen aning om jag egentligen svarar på frågeställningen och har fått med allt dom vill höra, men jag är en hejare på att ha en bra struktur, att vara pedagogisk och att formulera mig hyffsat bra. Så det så. Och just nu är jag ungefär 10 kg lättare än vad jag var när jag vaknade imårse, för nu har jag inte samma press på mig. Nu kan jag passa på att trimma Cebbe lite, att göra klart afghantidningen och att skriva ansökningar och sånt som jag behöver göra. Jay.
Igår när jag skulle hämta Cerberus på dagis klev det av en kille på samma hållplats. Han hade den där genomskinliga klisterlappen kvar på byxorna, ni vet den där som det står typ "32" på längs hela, eller vilken storlek det nu är. Det tyckte jag var lite skoj. Skönt att det inte bara är jag som är ivrig att få använda nya kläder.
Hoppas jag får tillfälle att använda min nya, söta sommarklänning snart med.
Mera reklam
Äsch. Nu när jag ändå är igång kan jag ju göra lite mer reklam. Och slippa tentan en liiiten stund till.
Här kan ni lyssna på världens bästa Jonas´ band Vanguard som han har tillsammans med hans kamrat Patrick. Lite trevlig reklammusik till bloggen i förra inlägget. ;)
http://www.myspace.com/vguard
Här kan ni lyssna på världens bästa Jonas´ band Vanguard som han har tillsammans med hans kamrat Patrick. Lite trevlig reklammusik till bloggen i förra inlägget. ;)
http://www.myspace.com/vguard
Reklam
Jag snubblade på något vis över denna bloggen. Den var riktigt rolig och han som skriver skriver på ett fyndigt sätt som tilltalar mig. Dessutom var hans jobbansökningar under annat namn hur kul som helst. Och att han faktiskt har fått svar.
Så, dagens reklaminslag.
http://jacobbengtsson.blogg.se/
Lite kul läsning så här på lördagkvällen. (Och så långt ifrån tentaskrivande jag kan komma.)
Så, dagens reklaminslag.
http://jacobbengtsson.blogg.se/
Lite kul läsning så här på lördagkvällen. (Och så långt ifrån tentaskrivande jag kan komma.)
Hunddag
Det är fascinerande vad lite sol, frisk luft och en massa hundar kan göra med en. Jag trivs så himla bra med att vara ute, kunna andas och njuta av att mina hundar mår bra. Jag skulle kunna vara ute på hundäventyr varje dag, åka på träningar och kurser och allmänt bus.
Idag var det Cerberus som fick leka med en massa affar. Och lite andra vovvar. Och jag fick träffa trevliga hundmänniskor. Det lustiga är att inga av dom bor här. I vanliga fall brukar jag träffa Marina och Linda. Båda bor i Skövde. Nu var Camilla och Flo på besök från Skåne och Lena och Anders som egentligen bor i mina hemtrakter Åkersberga men som har landställe någon timme eller så ifrån Göteborg. Tre timmar spenderades med hundspring och solande och nu, 7 timmar senare, sovar herr hund fortfarande gott. Då och då vänder han på sig, går upp och dricker eller sträcker på sig lite, men i övrigt visas inte många livstecken. Det var tydligen ansträngande att leka med 10 andra hundar på en gång. Kan tänka mig att det tar lite på huvudet faktiskt, att hålla koll på så många hundar. Men han är duktig min grabb. Socialt kompetent och ställer inte till trubbel utan leker bara glatt. Fast tjejerna är ju såå kul att lukta på och när dom blir sura är det ju ännu kuligare för då kan man försöka busa.
Hur som helst så har jag tydligen solceller och hunddrivna celler inbyggda i mig, för ingenting ger mig så mycket energi. Jag har till och med orkat bygga upp en struktur för tentan jag ska skriva. Nu ska jag bara orka skriva den också.
Idag var det Cerberus som fick leka med en massa affar. Och lite andra vovvar. Och jag fick träffa trevliga hundmänniskor. Det lustiga är att inga av dom bor här. I vanliga fall brukar jag träffa Marina och Linda. Båda bor i Skövde. Nu var Camilla och Flo på besök från Skåne och Lena och Anders som egentligen bor i mina hemtrakter Åkersberga men som har landställe någon timme eller så ifrån Göteborg. Tre timmar spenderades med hundspring och solande och nu, 7 timmar senare, sovar herr hund fortfarande gott. Då och då vänder han på sig, går upp och dricker eller sträcker på sig lite, men i övrigt visas inte många livstecken. Det var tydligen ansträngande att leka med 10 andra hundar på en gång. Kan tänka mig att det tar lite på huvudet faktiskt, att hålla koll på så många hundar. Men han är duktig min grabb. Socialt kompetent och ställer inte till trubbel utan leker bara glatt. Fast tjejerna är ju såå kul att lukta på och när dom blir sura är det ju ännu kuligare för då kan man försöka busa.
Hur som helst så har jag tydligen solceller och hunddrivna celler inbyggda i mig, för ingenting ger mig så mycket energi. Jag har till och med orkat bygga upp en struktur för tentan jag ska skriva. Nu ska jag bara orka skriva den också.
Ensamhet utan ensamhet
Jag fick VG på tentan som jag slängde ihop när jag var i Stockholm. Det är ju ändå högsta betyg så det är lite roligt. Men detta till trots känner jag mig inte särskilt glad. Bara trött. Och jag vet inte riktigt varför. Väggarna kryper närmre hela tiden och jag känner mig så oerhört ensam. Dom som vill ses är folk som bor i Skövde och Skåne och som kommer hit med sina hundar, men dom bor onekligen långt bort och det blir sällan att man träffas. Så jag sitter här och tittar. Stirrar på dåliga tv-program och klickar runt på datorn. Runt runt runt på olika hundforum och mailen och facebook. Klick klick. Tråk tråk. Jag borde plugga och skriva nästa tenta men jag kan inte. Jag orkar inte. Jag har ingen ro.
Stamp stamp stamp säger väggarna och kliver med bestämda kliv närmre och närmre. Stökigt. Rörigt. Sakerna runt omkring har ingen plats att vara på så dom bara är, och det stökiga och ostrukturerade påverkar mig. Mitt stökiga inre kan inte hantera röran som jag ser och svarar direkt med att bli ännu stökigare. Småsaker. I-landsproblem. Men det stressar mig. Jag spänner mig. Spänner axlar och nacke. Spänner ansiktet. Spänner hela mig.
Ensam inuti.
När jag var liten drömde jag om att bli hämtad av någon. Att någon skulle se och förstå och rädda mig. Jag visste att Michael Jackson hade mycket pengar och att han var en trasig vuxen som hade haft en hemsk barndom han med. Jag hoppades att han skulle komma och hämta mig med en helikopter. Jag skäms nästan av minnet. Men det säger väl en del av hur vi hade det.
Men ingen kommer att rädda mig. Jag måste rädda mig själv. Jag måste rädda mig själv från väggarna och stökigheten. Jag måste rädda mig själv från ångesten.
Igår ringde min lillebror klockan halv ett på natten. När jag sömndrucken svarade så bröts det. Jag blev livrädd. Fullkomligt livrädd. Jag intalade mig att det var ett misstag. Att han sov och hade mobilen i sängen. Men ändå for alla andra tankar runt. För i min värld är det en möjlighet att något hemskt har hänt. Det har hänt förut och det kan hända igen. Jag smsade och höll ut i säkert en minut innan jag ringde. Han svarade inte. Jag stressade i ytterligare en minut. Föreställde mig alla tänkbara scenarion. Han har blivit påhoppad igen. Något har hänt med mamma. Pappa har hotats. Pappa har dykt upp. Mammaär försvunnen. Hon kom aldrig hem. Pappa har haft ihjäl mamma. Något hemskt har hänt. Kroppen spände sig, frös, mådde illa. Svårt att andas. Så fick jag ett sms. "Råkade ringa upp i fickan". Andas ut men blir misstänksam. Vad gör han uppe halv ett på natten. Han säger att han ska sova nu.
Det visade sig att mamma och bror åkt upp till Stockholm eftersom Mattias fick biljetter till An Cafe i julklapp. Den konserten var igår. Det förklarade onekligen saken. Det visar också på hur lättrubbad min verklighet är. Och att det faktiskt inte är inbillning. Det finns hela tiden en risk. Och jag vet om det.
Rädda mig själv var det iallafall.
Jag ska börja det med en hundpromenad och sömn.
Allt för att undvika ångesten.
Stamp stamp stamp säger väggarna och kliver med bestämda kliv närmre och närmre. Stökigt. Rörigt. Sakerna runt omkring har ingen plats att vara på så dom bara är, och det stökiga och ostrukturerade påverkar mig. Mitt stökiga inre kan inte hantera röran som jag ser och svarar direkt med att bli ännu stökigare. Småsaker. I-landsproblem. Men det stressar mig. Jag spänner mig. Spänner axlar och nacke. Spänner ansiktet. Spänner hela mig.
Ensam inuti.
När jag var liten drömde jag om att bli hämtad av någon. Att någon skulle se och förstå och rädda mig. Jag visste att Michael Jackson hade mycket pengar och att han var en trasig vuxen som hade haft en hemsk barndom han med. Jag hoppades att han skulle komma och hämta mig med en helikopter. Jag skäms nästan av minnet. Men det säger väl en del av hur vi hade det.
Men ingen kommer att rädda mig. Jag måste rädda mig själv. Jag måste rädda mig själv från väggarna och stökigheten. Jag måste rädda mig själv från ångesten.
Igår ringde min lillebror klockan halv ett på natten. När jag sömndrucken svarade så bröts det. Jag blev livrädd. Fullkomligt livrädd. Jag intalade mig att det var ett misstag. Att han sov och hade mobilen i sängen. Men ändå for alla andra tankar runt. För i min värld är det en möjlighet att något hemskt har hänt. Det har hänt förut och det kan hända igen. Jag smsade och höll ut i säkert en minut innan jag ringde. Han svarade inte. Jag stressade i ytterligare en minut. Föreställde mig alla tänkbara scenarion. Han har blivit påhoppad igen. Något har hänt med mamma. Pappa har hotats. Pappa har dykt upp. Mammaär försvunnen. Hon kom aldrig hem. Pappa har haft ihjäl mamma. Något hemskt har hänt. Kroppen spände sig, frös, mådde illa. Svårt att andas. Så fick jag ett sms. "Råkade ringa upp i fickan". Andas ut men blir misstänksam. Vad gör han uppe halv ett på natten. Han säger att han ska sova nu.
Det visade sig att mamma och bror åkt upp till Stockholm eftersom Mattias fick biljetter till An Cafe i julklapp. Den konserten var igår. Det förklarade onekligen saken. Det visar också på hur lättrubbad min verklighet är. Och att det faktiskt inte är inbillning. Det finns hela tiden en risk. Och jag vet om det.
Rädda mig själv var det iallafall.
Jag ska börja det med en hundpromenad och sömn.
Allt för att undvika ångesten.
Kulighet
Att leva ett liv, inte vinna ett krig
Ibland känns det som att det är det jag försöker göra. Vinna ett krig. Jag kämpar och kämpar. Jag paddlar på för glatta livet. Jag strävar framåt och uppåt och jag vet vart jag vill. Men ändå står allt så stilla. Som om livet går i slowmotion och det där målet där framme är så mycket längre bort än vad det ser ut att vara. Men man ska ju leva livet. Inte kriga. Man ska ta vara på saker. Inte ha ångest över småsaker. Man ska njuta. Inte få panik av inre stress. Att det ska vara så himla svårt.
I huvudet snurrar tankar som vanligt. Jag är fet. Äcklig. Blek. Stjärnorna är långt långt borta och det ljus vi ser inatt är inte längre kvar där vi tror att det är. In Design är knepigt och jag ska sätta ihop en tidning nu. Cebbes päls är så mjuk och fin. Undra om han kan göra sitt licenslopp nästa träning? Jag önskar att jag hade råd med ett par nya skor som inte är så slitna att dom gör ont att gå i. Migrant åkte i helgen, det är tomt utan honom. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan jag inte vara glad och charmig och ha roligt åt löjliga saker? Varför kan jag inte tycka det är roligt att festa på helgerna, så som man ska? En vecka kvar på hemtentan. Jag blir nästan stressad av alla roliga, spännande saker som man kan göra där ute i arbetslivet. Jag vill börja nu! Jag vill hjälpa. Ordna. Fixa. För jag vet att jag kan. Om jag bara vore bra. En bra person. Någon att vara stolt över.
Snurr snurr snurr och rassel säger det i huvudet. Jag ser allt som man ska vara men som jag inte är. Med kattögon betraktar jag er alla. Jag ser vad ni reagerar på. Jag ser vad ni tycker om hos andra. Vad man ska göra för att vara rolig. För att vara snygg. Charmig. Het. Men jag kan inte vara den personen. Den är inte jag.
Istället sitter jag inklämd i ett litet, litet rum en gång i veckan och tittar ut genom ett fönster, upp på himlen. Mitt emot mig har jag min psykolog som tittar på mig. Hon har alltid gjort sin läxa. Hon minns alltid vad vi pratade om sist. Och gången innan det. Och gången innan det. Och så sitter vi där. Tysta. Tills jag eller hon slutligen säger något, något som gör att tankarna plötsligt transformeras till ord och meningar och förklaringar. Det lilla rummet har blivit en symbol för mig. Det är ett andrum nu. Janne är bra. Hon hör vad man säger även när man inte säger det. Hon ser paralleller ingen annan ser och hon hjälper till att lägga små, små bitar på plats. Ibland är det långa stunder av tystnad. Ibland pratas det konstant hela den avsatta timmen. Varje gång sitter vi där i rummet och letar passande pusselbitar i det miljonbitarspussel som är jaget. Helenan. Om vi hade haft en ask till det hela så vi visste vad det var vi byggde så hade det nog varit enklare. Nu pusslar vi i blindo och bitarna har små variationer. Inga kanter finns det heller. Det är bara ett virrvarr av färger och nyanser, av tankar och känslor, av skratt och tårar. Runt och mjukt och svagt men ändå så starkt.
Jag undrar när vi är klara. Jag undrar hur många gånger till jag ska sitta i det där rummet och titta och fundera och reflektera. För hur mycket jag än tycker om det så vill jag faktiskt klara mig själv. Jag vill inte sluta vara självreflekterande och analyserande. Jag vill inte bli hjärndöd. Men jag vill klara mig. Jag vill vara fungerande. Och mest av allt vill jag må bra.
En dag så kanske...
Stockholm vs Göteborg
På lördag åker han, min älskade grabb. Min fina lilla mjukmule flyttar till Varberg då. Jag hinner helt enkelt inte med att träna honom så som jag skulle vilja, och jag vill inte att han bara ska stå och bli skogshäst utan muskler. Så han får åka till Ameli. Jag tror att han kommer få det bra hos henne. Mina dåliga erfarenheter från förra gången gör att det känns lite läskigt, men jag tror det ska gå bra. Och nu när Cebbe måste bada var tredje dag för att inte tova ihop till en enda filtboll så hinner jag knappt med något annat. Usch för valppälsfällning och trassellängd.
Helgen i Stockholm var bra. Lite stressande eftersom jag hade en tenta som skulle lämnas in på tisdagen och jonas kamrat skulle på öppet hus där uppe på måndag kvällen, så vi kunde inte åka ned förrän efter det. Men det gick bara bra, och jag hann träffa gamla kompisar och mina bröder. Sov på olika ställen varje natt så det blir ju lite pysslande, men det är för att hinna träffa så många som möjligt. Jag träffade min barndomsvän Emelie och hennes 5-åriga son Benjamin, och det är alltid lika kul att se att trots att man så sällan träffas så är allt som förr. En kväll åt jag världens godaste svampmacka med, jag som inte ens gillar svamp. Men Johans flickvän Madelen var grym på det, så nu måste jag hälsa på dom igen för att få smaka mer. Tentan hann jag också med att kladda ihop, med lite hjälp att analysera filmen av min bror. Så på tisdagen behövde jag bara skriva rent allt på datorn. Superbra.
Jag har ett tag nu dillat om att flytta tillbaka till Stockholm. Jag har bott här nere i 6 år och det börjar kännas lite.. tråkigt. Lite litet. Jag vet inte.. Samtidigt trivs jag här. Jag skulle sakna en del vänner, hundkamrater och tja.. tryggheten kanske. Tanken känns skrämmande att packa in sakerna i en lastbil och sedan inte bo här mer. Å andra sidan känns det lockande att börja på nytt. Att börja på noll. Jag har ju alltid hundarna som tar upp min fritid. Men allt annat försvinner ju. Så skulle jag successivt kunna öka på vad jag vill göra. Har ju lite kamrater kvar där uppe men inga jag skulle träffa så superofta, så det skulle bli ganska tomt med.
Nu dök plötsligt chansen upp. Eller tja. Inte gör mig egentligen, men för Emil. Men då får jag plötsligt kalla fötter. När jag har tänkt flytt har jag ju tänkt den om två år kanske. Så där på lagom behörigt avstånd. När jag är klar med skolan. Och hunnit vänja mig vid tanken lite mer. Nu brinner det plötsligt i knutarna (i förhållande till två år iallafall) och jag vet varken ut eller in. Försöker komma på vad som är bra och dåligt med respektive stad, och det enda som egentligen hindrar mig är nog vännerna/mamma/mattias som är här nere, och att allt är så jobbigt otympligt stort där uppe. Hur universitetet där uppe är har jag ingen aning om. GU verkar ju riktigt bra, så det känns lite läskigt att byta. Men det går ju. Jag känner ju ingen i klassen särskilt väl så det är ingen större skillnad att bli satt i en ny klass.
Stockholm är med andra ord nytt, stort och kanske med fler möjligheter. Det känns samtidigt lite jobbigt stort (rent avståndsmässigt) och stressigt, med en del sura människor. Men det vänjer man sig vid antar jag. Dessutom regnar det inte på tvären minst en gång om dagen som här i Göteborg.
Göteborg är tryggt med en del vänner, hundfolk och mamma och mattias. Och tja.. mer lagom. Allt är redan ordnat, jag hittar i skolan, jag har tjejgruppen, många bekanta och känner till varenda klubb i stan.
Så. Vad är bra och vad är dåligt egentligen? Gör reklam för städerna nu.
Helgen i Stockholm var bra. Lite stressande eftersom jag hade en tenta som skulle lämnas in på tisdagen och jonas kamrat skulle på öppet hus där uppe på måndag kvällen, så vi kunde inte åka ned förrän efter det. Men det gick bara bra, och jag hann träffa gamla kompisar och mina bröder. Sov på olika ställen varje natt så det blir ju lite pysslande, men det är för att hinna träffa så många som möjligt. Jag träffade min barndomsvän Emelie och hennes 5-åriga son Benjamin, och det är alltid lika kul att se att trots att man så sällan träffas så är allt som förr. En kväll åt jag världens godaste svampmacka med, jag som inte ens gillar svamp. Men Johans flickvän Madelen var grym på det, så nu måste jag hälsa på dom igen för att få smaka mer. Tentan hann jag också med att kladda ihop, med lite hjälp att analysera filmen av min bror. Så på tisdagen behövde jag bara skriva rent allt på datorn. Superbra.
Jag har ett tag nu dillat om att flytta tillbaka till Stockholm. Jag har bott här nere i 6 år och det börjar kännas lite.. tråkigt. Lite litet. Jag vet inte.. Samtidigt trivs jag här. Jag skulle sakna en del vänner, hundkamrater och tja.. tryggheten kanske. Tanken känns skrämmande att packa in sakerna i en lastbil och sedan inte bo här mer. Å andra sidan känns det lockande att börja på nytt. Att börja på noll. Jag har ju alltid hundarna som tar upp min fritid. Men allt annat försvinner ju. Så skulle jag successivt kunna öka på vad jag vill göra. Har ju lite kamrater kvar där uppe men inga jag skulle träffa så superofta, så det skulle bli ganska tomt med.
Nu dök plötsligt chansen upp. Eller tja. Inte gör mig egentligen, men för Emil. Men då får jag plötsligt kalla fötter. När jag har tänkt flytt har jag ju tänkt den om två år kanske. Så där på lagom behörigt avstånd. När jag är klar med skolan. Och hunnit vänja mig vid tanken lite mer. Nu brinner det plötsligt i knutarna (i förhållande till två år iallafall) och jag vet varken ut eller in. Försöker komma på vad som är bra och dåligt med respektive stad, och det enda som egentligen hindrar mig är nog vännerna/mamma/mattias som är här nere, och att allt är så jobbigt otympligt stort där uppe. Hur universitetet där uppe är har jag ingen aning om. GU verkar ju riktigt bra, så det känns lite läskigt att byta. Men det går ju. Jag känner ju ingen i klassen särskilt väl så det är ingen större skillnad att bli satt i en ny klass.
Stockholm är med andra ord nytt, stort och kanske med fler möjligheter. Det känns samtidigt lite jobbigt stort (rent avståndsmässigt) och stressigt, med en del sura människor. Men det vänjer man sig vid antar jag. Dessutom regnar det inte på tvären minst en gång om dagen som här i Göteborg.
Göteborg är tryggt med en del vänner, hundfolk och mamma och mattias. Och tja.. mer lagom. Allt är redan ordnat, jag hittar i skolan, jag har tjejgruppen, många bekanta och känner till varenda klubb i stan.
Så. Vad är bra och vad är dåligt egentligen? Gör reklam för städerna nu.
Bloggar
Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket skräp människor på ett eller annat sätt konsumerar. Ibland klickar jag runt på nätet, och att det där cirkulerar en massa opålitliga källor, massor med faktafel och saker som bara är rent skräp det vet nog alla idag. Men så kikar jag på bloggar. Så otroligt mycket ointressant skräp det finns där ute! Och vad värre är, dom har massor med läsare! Det är det som når över mitt förstånd. Hur kan människor sitta och läsa detta? Om och om igen går dom tillbaka till samma meningslösa sida.
Nu är jag givetvis väldigt medveten om att smaken är som baken och så vidare. Men jag förstår inte hur man kan tycka det är kul att skriva en blogg där man t.ex. intar vissa roller, där ens identitet absolut inte skall gå att röja och där allt till stor del egentligen är fiktion. Tjejer som skriver om sex hit och dit och vars blogg, om man ska hårddra det, mest framstår som ett patetiskt försök att vara något slags sex and the city-kopia fast i en fånig stad i lilla Sverige. "Giiiirls, när vi går på krogen dricker vi varannan vatten" - sagd med fånig falsettröst. Varför måste allt vara så sjukt stereotypt och klyschigt? Hur som helst så skämdes jag när jag läste det. (Vad skulle förresten ha hänt om det var killar som skrev så nedlåtande om tjejer? Vilket liv det skulle bli.) Eller alla dessa försök till modebloggar. Så otroligt tråkigt i längden.
Jag förstår dock att man kan vilja vara anonym. Jag tycker det blir fånigt bara att man ska vara "häftig" och ragga läsare genom att skriva om sex, för stora och för små snoppar, vilka dåliga ligg dom haft och då inte ens våga stå för vem dom är. (Man behöver ju inte lägga ut namn och nummer direkt.) Då imponeras jag mer av tjejen som alltid toppar blogg.se´s lista. Hon skiver om sitt liv, sin skola och tämligen ointressanta saker egentligen. Men hon står för vem hon är. Trots att hon blir påhoppad av avundsjuka småungar (eller storungar) som försöker trycka ner henne och hennes modellande så verkar hon veta vem hon är, trots att hon inte är särskilt gammal. Det är faktiskt imponerande.
Som sagt så finns det ju många olika typer av bloggar. Min blogg är knappast särskilt intressant för någon utomstående. Och den stora massan lockas uppenbarligen av att få order om att köpa olika plagg på olika butiker (för jobbigt att tänka själv) och av sex, sex och sex. Såklart. Jag är ingen motståndare av sex, långt ifrån. Jag tycker bara att det blir så fånigt när det är som om författaren intagit någon roll. Som i det där programmet som går på TV, Gossip Girl eller vad det heter. Det fungerar inte så i verkligheten, även om vissa tycks tro det. Hur som helst så läser jag själv en del bloggar. Många är mina vänners och dom är kanske mest intressanta just för att jag känner dom. Men det finns några som jag gillar att återvända till trots att dom inte är med i min innersta vänskapskrets.
Shelob skriver härligt roligt och ärligt om vardagens stora och små ting. Hon tycks vara lika knäpp som jag är och jag skrattar så tårarna sprutar till vissa av hennes klockrena inlägg.
Avgrundsdjup skriver många kloka ord. Många läsvärda tankar samlade på en och samma sida och jag förvånas över att någon är så duktig å att sätta ord på saker som jag själv känner.
Achromatic känner jag visserligen lite men förtjänas ändå att nämnas. Orden som forumleras är så oerhört starka och berör mig på djupet. Dom är väl valda och där finns ett verkligt innehåll. Dit återkommer jag ofta.
Nu är jag givetvis väldigt medveten om att smaken är som baken och så vidare. Men jag förstår inte hur man kan tycka det är kul att skriva en blogg där man t.ex. intar vissa roller, där ens identitet absolut inte skall gå att röja och där allt till stor del egentligen är fiktion. Tjejer som skriver om sex hit och dit och vars blogg, om man ska hårddra det, mest framstår som ett patetiskt försök att vara något slags sex and the city-kopia fast i en fånig stad i lilla Sverige. "Giiiirls, när vi går på krogen dricker vi varannan vatten" - sagd med fånig falsettröst. Varför måste allt vara så sjukt stereotypt och klyschigt? Hur som helst så skämdes jag när jag läste det. (Vad skulle förresten ha hänt om det var killar som skrev så nedlåtande om tjejer? Vilket liv det skulle bli.) Eller alla dessa försök till modebloggar. Så otroligt tråkigt i längden.
Jag förstår dock att man kan vilja vara anonym. Jag tycker det blir fånigt bara att man ska vara "häftig" och ragga läsare genom att skriva om sex, för stora och för små snoppar, vilka dåliga ligg dom haft och då inte ens våga stå för vem dom är. (Man behöver ju inte lägga ut namn och nummer direkt.) Då imponeras jag mer av tjejen som alltid toppar blogg.se´s lista. Hon skiver om sitt liv, sin skola och tämligen ointressanta saker egentligen. Men hon står för vem hon är. Trots att hon blir påhoppad av avundsjuka småungar (eller storungar) som försöker trycka ner henne och hennes modellande så verkar hon veta vem hon är, trots att hon inte är särskilt gammal. Det är faktiskt imponerande.
Som sagt så finns det ju många olika typer av bloggar. Min blogg är knappast särskilt intressant för någon utomstående. Och den stora massan lockas uppenbarligen av att få order om att köpa olika plagg på olika butiker (för jobbigt att tänka själv) och av sex, sex och sex. Såklart. Jag är ingen motståndare av sex, långt ifrån. Jag tycker bara att det blir så fånigt när det är som om författaren intagit någon roll. Som i det där programmet som går på TV, Gossip Girl eller vad det heter. Det fungerar inte så i verkligheten, även om vissa tycks tro det. Hur som helst så läser jag själv en del bloggar. Många är mina vänners och dom är kanske mest intressanta just för att jag känner dom. Men det finns några som jag gillar att återvända till trots att dom inte är med i min innersta vänskapskrets.
Shelob skriver härligt roligt och ärligt om vardagens stora och små ting. Hon tycks vara lika knäpp som jag är och jag skrattar så tårarna sprutar till vissa av hennes klockrena inlägg.
Avgrundsdjup skriver många kloka ord. Många läsvärda tankar samlade på en och samma sida och jag förvånas över att någon är så duktig å att sätta ord på saker som jag själv känner.
Achromatic känner jag visserligen lite men förtjänas ändå att nämnas. Orden som forumleras är så oerhört starka och berör mig på djupet. Dom är väl valda och där finns ett verkligt innehåll. Dit återkommer jag ofta.
Summa summarum
The End.
Insikt
Efter diverse föreläsningar i skolan slog det mig plötsligt. Om du bara kunde erkänna ditt ansvar i det hela. Om du bara kunde inse din skuld. Om du bara... Då kanske jag kunde klara av att gå vidare. Allt det du har gjort. Allt du har utsatt oss för. Allt det skulle blekna om du bara lyfte oket ifrån mina axlar och bar ansvaret själv.
Jag vet att det aldrig kommer hända, ändå gör vetskapen om att det är vad jag söker att jag känner mig lättare. Friare. Mer nära slutet. Och jag snurrar. Och jag dansar. Barfota dansar jag på den kalla, snöiga marken. Men det gör mig inget. För just nu kan jag sväva. Och om du bad om ursäkt kunde jag kanske flyga. Flyga, verkligen.
Dina ord har vägt så tunga. Jag har burit dom och vårdat dom och tagit hand om dom. Så mycket som du har förstört genom åren. Du har våldtagit våra själar och misshandlat dom brutalt. Ändå bar jag skulden. Axlade den. För ingen annan gjorde det. Nu vill jag bli fri så det är din tur nu. Jag ger dig din gåva tillbaka. Jag ger dig din ångest åter. För jag orkar inte bära den längre. Den var aldrig min från början. Så snälla, tag tillbaka den nu.
Allt du behöver göra är att ta på dig ansvaret.
Så lovar jag att allt är glömt.
Och kanske kan jag flyga då.
Jag vet att det aldrig kommer hända, ändå gör vetskapen om att det är vad jag söker att jag känner mig lättare. Friare. Mer nära slutet. Och jag snurrar. Och jag dansar. Barfota dansar jag på den kalla, snöiga marken. Men det gör mig inget. För just nu kan jag sväva. Och om du bad om ursäkt kunde jag kanske flyga. Flyga, verkligen.
Dina ord har vägt så tunga. Jag har burit dom och vårdat dom och tagit hand om dom. Så mycket som du har förstört genom åren. Du har våldtagit våra själar och misshandlat dom brutalt. Ändå bar jag skulden. Axlade den. För ingen annan gjorde det. Nu vill jag bli fri så det är din tur nu. Jag ger dig din gåva tillbaka. Jag ger dig din ångest åter. För jag orkar inte bära den längre. Den var aldrig min från början. Så snälla, tag tillbaka den nu.
Allt du behöver göra är att ta på dig ansvaret.
Så lovar jag att allt är glömt.
Och kanske kan jag flyga då.
